Yngve Tidman, journalist och fil dr, Malmö, har avlidit i en ålder av 98 år. Han efterlämnar barnen Majbritt och Lennart, barnbarn och barnbarnsbarn, släkt samt många vänner.
Med Yngve Tidman går en person med ett särpräglat liv ur tiden. Hans historia sammanfattar ett liv som blottlägger en bild av ett Sverige när det var som mest traumatiskt och besvärligt, från födelseåret 1916 upp i hög ålder, och i slutfasen en studiebragd som sannolikt saknar motstycke. Vid åttiotvå års ålder kröntes han med doktorsgraden vid Lunds universitet.
Under de nära hundra år han levde fylldes tiden med ytterligare studier, författarskap och ännu, trots åldern, nya planer för framtiden. Hans ovanliga bildningstörst, som väcktes redan i ungdomen, blev hans osvikliga följeslagare och övervann 1920- och 30-talens ständiga motgångar med arbetslöshet och svårartad fattigdom.
Under vägen dominerades Yngve Tidmans ambitioner och drömmar om att bli en beläst man med pennan som verktyg. Hans tidiga dröm var journalistiken, helst ville han arbeta på Arbetet i Malmö, ”arbetarpressens flaggskepp”, och efter en turné på småtidningar runtom i Sverige infriades den målsättningen.
Hans första chans kom dock på Aurora i Ystad, där han fick in en fot redan i tjugoårsåldern. Under nära tre årtionden genomförde Tiffa – så kallades han på Arbetet – en mer än lyckad karriär som ledde fram till ledarskribenten–krönikörens uppgifter med analyser av den politiska utvecklingen.
För oss kolleger framstod Yngve Tidman som en älskvärd och lågmäld arbetskamrat, som uttalade sig sakligt, men framför allt med en påtaglig vänlighet.
I sin självbiografiska bok, ”Jakten på ett liv”, skildrar Yngve Tidman själv hur hans liv tog sin början. Han var född utom äktenskapet, sockenbarn, och utackorderades vid fem års ålder till ett främmande småbruk i byn Tolånga i Sjöbotrakten (1921). Födelseorten var Ystad, där den unga modern Maria saknade möjligheter att sörja för sonen.
I fosterhemmet fanns det tillräckligt med mat på bordet, som det i hemmet i Ystad ofta saknades, men för övrigt var förhållandena inte mycket bättre än i de förslummade husen i staden. Yngve blev ett ensamt barn. Om sin far visste han ingenting, och den styvfar som han så småningom fick var inte heller en far att räkna med. Men modern och mostern Elma var måna om att Yngve skulle få gå i skolan i Ystad och ordnade att han kom hem från fosterhemmet i Tolånga lagom till fjärde klass.
Yngve Tidman betonar i sin självbiografi att det var den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet i Ystad som pekade ut den färdriktning i livet som det med Yngves bakgrund var naturligt att välja. SSU-klubben gästades av för Ystadsborna och Skåne som helhet bekanta journalister och politiker, vars framträdanden rimmade med de uppfattningar som Yngve fann överensstämma med sina erfarenheter.
Hade någon sagt till den unge Yngve Tidman att han långt fram i livet skulle erövra en doktorstitel som en följd av sina kunskaper, hade han antagligen trott sig möta dårar. Men 1998 lade han fram sin avhandling ”Spräng Amalthea! Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870–1914”.
Han skriver själv: ”Den dominerande frågan i avhandlingen var: Hur var det möjligt att arbetarna i industrialismens ursprungsland, England, inte kunde hindra att hamnarbetare i tiotusental kunde värvas för strejkbryteri i andra länder.
Disputationen i Lund renderade Yngve Tidman både svensk och utrikes uppmärksamhet, även om en annan person var den största mediemagneten vid själva högtiden: Kofi Annan, FN:s förre chef, som blev hedersdoktor samtidigt som Yngve fick sin doktorshatt. Men Yngve Tidman summerade att den uppmärksamhet han själv väckte var fullt tillräcklig. Och det föll sig naturligt att den nye doktorn upplevde sin revansch med hänsyn till den torftiga starten i livet.