Bo Grandin, Hörby, 72 år, har avlidit.
Vår chef, arbetskamrat, mentor, bäste vän och Farsa har lämnat oss.
En måndag i augusti 1980 vandrar tre unga grabbar in genom porten på Norra Skolgatan 24 i Malmö. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att detta skulle bli början till en livslång vänskap. Det enda vi visste var att vi skulle börja arbeta på marknadsavdelningen på Fazer AB, företaget med chokladkakorna och Sveriges bästa bioreklam.
Vi, det var Thomas Rappe, Bo Lernkvist och Håkan Skanum. Vår chef, Bo Grandin, hade rekryterat oss under sommaren. Senare har vi fått höra hur han under rekryteringen matchade oss till ett fungerande team, vilket vi efter 32 år kan intyga att han lyckades med.
Det är ingen överdrift att påstå att vi kom till en plantskola. Högt i tak, stor frihet att föreslå och utveckla. Under Bosses ledning utvecklades sortiment och kampanjer. Vi utvecklade även någon sorts magi, en enastående teamkänsla där vi stöttade varandra på ett fullständigt makalöst sätt.
Allt detta basade Bo för, och jag är övertygad om att han var stolt över sina pågar. Vi presterade bra och fick jobba med de allra bästa inom alla områden, inte minst med Bosse, eller Farsan som vi nu kallade honom.
Vi umgicks både på jobb och privat och ibland idrottade vi tillsammans. En gång utmanade vi Bosse på badminton, denne store man (1,95 i strumplästen och 115–120 kilo). Vi skrattade gott åt hur vi skulle spela skjortan av honom. Men tji fick vi. För ut trippade 120 kilo Rudolf Nurejev som spöade oss totalt.
Hur vi än försökte så trippade Bosse ut i hörnen, räddade våra otagbara bollar och sedan levererade han en välplacerad smash. Självklart vann han!
Våra vägar på Fazer skildes, fast aldrig längre än ett telefonsamtal, en lunch eller middag. Vi behöll kontakten genom alla år, följde varandras karriärer och stöttade varandra i tuffa tider.
I mitten på 2000-talet blev kontakten tätare igen och vi träffades en gång varannan månad för en lunch på Chokladfabriken/Retro. Sedan en tid tillbaka bestämde vi att vi skulle ses varje månad vilket vi också gjorde. Många blev timmarna vid borden på Retro och vi såg hur Bosses mående skiftade från gång till gång, men han hade alltid nära till skratt, var alltid lika engagerad och generös med sina erfarenheter.
Vi skulle ha träffats i början av december, fast då tackade Bosse nej. Han orkade helt enkelt inte efter sviterna av sin senaste behandling.
Vi kommer att fortsätta träffas på Chokladfabriken för våra luncher, och Bosse kommer alltid att sitta med.
Han var vår bäste vän, vår bäste chef, vår Farsa och en sjusärdeles människa. Vi saknar honom väldigt mycket.
Arne Magnusson
Thomas Rappe
Bo Lernkvist
Håkan Skanum