Lars-Magnus ”Mange” Engström, professor i idrottspedagogik, Ekerö, har efter en tids sjukdom avlidit, 75 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margaretha samt barnen Jesper och Karin med familjer.
När vi sågs första gången, för cirka femtio år sedan, imponerade Mange genast på oss. Som elitgymnast från Hammarbygymnasterna slog han den ena flickflacken efter den andra både hemma hos oss och när vi var ute på stan i Malmö.
När Mange och Margaretha hade gift sig och därefter fått två barn inledde han den bana som skulle föra honom till det främsta ledet av forskare inom det idrottspedagogiska ämnesområdet.
Lars-Magnus genomförde många forskningsprojekt, men hans största började med 2 000 elever ur årskurs nio runt om i Sverige. Mange följde eleverna från skolan och genom hela deras liv.
Projektet utvecklades till något världsunikt. Ingenstans har något liknande gjorts inom idrottsforskningen.
Som professor i idrottspedagogik blev Lars-Magnus snabbt en välkänd och framstående forskare såväl nationellt som internationellt. Inte konstigt att när studenterna på Gymnastik- och idrottshögskolan fick frågan om vem som var gymnastikens fader i Sverige svarade de: Lars-Magnus Engström.
Mange engagerade sig också i den allmänna debatten och slogs för idrott åt alla och särskilt den unga generationen. Han var oförtröttlig i kritiken mot alltför ensidig elitsatsning och även mot idrottens svaga position i skolan.
Det märkliga var att Mange under hela sin framgångsrika karriär förblev den eftertänksamma och opretentiösa person han alltid har varit, parat med hans stora integritet och klokskap.
Vi uppskattade inte minst hans humor. Många historier formligen forsade fram. Och Mange kunde verkligen berätta. Skratten har knappt tystnat än.
På Åland och Kökar fann Mange, tillsammans med sin familj och en av sina bästa vänner, ett paradis. Här byggde Mange tillsammans med sina närmaste med egna händer en fantastisk oas med båtliv, paddling, fiske, bad och klippor. I Storsätern uppe vid Grövelsjön skapade Mange och Margaretha ett annat paradis. Hit åkte de för att njuta av sällsamma skidturer på kalfjället och ibland även utför, längs fjällsidorna.
Men framför allt fick Mange sina kära barnbarn att älska fjällen och den karga naturen.
Här och på Kökar skulle Mange och Margaretha tillbringa många stunder de kommande åren, var det tänkt. Nu blev det inte så.
När Mange och Margaretha var nere hos oss i Skåne och han skötte om och stöttade sina doktorander på lärarutbildningen i Malmö hade vi som vana att när skymningen började falla ta oss en liten maltwhisky.
Så Mange, skål! Och tack för nästa, som han brukade säga. Den tar vi när vi ses framöver.
Anders Lovén, Per-Olof Lovén