Professor Per Friberg har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 93 år. Hans närmaste är hustrun Jördis samt barn med familjer.
Den över skisspapperet svepande handen med det mjuka ritstiftet skapar inte längre.
Omgiven av pergola, träspaljé, klippta häckar och tegelytor var ”stallet” de inledande årens arbetsplats. I denna stimulerande miljö intogs det enorma informationsflödet. Vi skolades i en miljö där alla hade idéer och tog positivt på kritik. Att som unga medarbetare få ha arbetat på Per Fribergs arkitektbyrå i Bjärred har senare i livet betraktats som ett privilegium.
Snabbt fick vi lära oss att vägen till målet inte skulle upplevas som en rät linje. En serie av rum med dess olika upplevelser var lösningen. Entrédörren var aldrig målet för besökaren, utan tomtgränsen. Det yttre och det inre skulle hänga ihop.
Den översiktliga planeringen, inte bara området som skulle bebyggas var viktig för Per Friberg. Tomrummet, de fria ytorna, hade ett lika stort intresse som den planerade bebyggelsen.
”Hur ligger norrpilen på planen?”, var den ständiga frågan vid varje nytt projekt. Följeslagaren i form av en glad sol, uppfattade vi snabbt som en viktig parameter i all projektering.
I dygnets sena tävlingstimmar när diskussionerna i arbetslaget var höga och skissernas mångfald flödade på golvet citerade Per ofta Kay Fisker. Han, en av nittonhundratalets stora danska arkitekter, var lärare vid Kunstakademiet i Köpenhamn, vid den tidpunkt, då Per efter studier på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, fortsatte sina arkitektstudier.
Det fanns en tradition i Danmark att bygga ”hus med have”. I Sverige gestaltade man en park eller trädgård som ett stycke natur om än tuktad. Den danska motsvarigheten var en sekvens av rumsbildningar. I sina projekt med trädgårdar och kyrkogårdar förvaltade Per Friberg det danska arvet med stor framgång.
Kontorets varierande arbetsuppgifter som kunde bestå av såväl projektering av enstaka villor som stora landskapsuppgifter löstes alltid med form och gestaltning, till en fungerande helhet.
Det förlösande stora greppet som tog tillvara platsens eller landskapets kvaliteter var en konst som Per behärskade till fullo.
”Pelles” vänliga attityd smittade av sig på omgivningen. Som till exempel vid hans alternativa presentation år 1970 av ”genombrottet i Lund”. Det blev stort publikjubel, när han höll en 4-tumsbräda tvärsöver Lundakartan och med den skälmska pojkblicken frågade de närvarande ”om det var så man ville ha det”.
Av arkitektbyråns cirka sjuhundra projekt var begravningsplatser en stor del av produktionen. Kistans väg eller Via Sacra som Per ibland uttryckte det, styrde utformningen av kapellbyggander. I Görvälns griftegård i Jakobsberg vid dammen där den smala vattenrännan, med sitt vattenbrus landar, ligger kapellet. Slutorden i Pers egen beskrivning av projektet; ”Vägen genom byggnadens gårdar och rum liksom kapellrummens öppna port mot landskapet där utanför, kan bli ett uttryck för vad Pär Lagerkvist velat säga med orden: Stilla står jag vid portalen, ännu intet vet. En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet.”
Minnena är många. Tack för våra fina år tillsammans!
Det gamla arbetslaget
Rolf Bellander, Ulla-Stina Burman, Tore Grahm, Pär Gustafsson, Ann-Sofi Högborg, Jan-Olof Jarlöv, Lars Landin, Britt-Marie Landin, Bosse Svensson