Hans Johansson, tidigare musikdirektör och sångpedagog på Musikhögskolan i Malmö, har avlidit. Närmast anhörig är hustrun Kerstin.
Hasse Johansson är obegripligt nog död. Otaliga sångare och kyrkomusiker över hela landet sörjer sin lärare, mentor, vän. Han var välkänd för en lång rad körer då han var suverän på att få alla sångare med på banan och utvecklas mer än någon hade kunnat tro. Sista gången blev med Halmstads kammarkör som han med bravur dirigerade i Schweiz i somras bara få veckor innan hans sjukdom plötsligt stoppade honom.
Han föddes 1938 och växte upp i en lantbrukarfamilj i Rävinge, Halland, där hela släkten var och är mycket musikalisk.
Hans var själv lyrisk baryton och kom att bli musikdirektör och sångpedagog på Musikhögskolan i Malmö. Där fick många blivande kyrkomusiker tack vare honom kraft och medel att fortsätta i yrkesmiljöer som kan vara nog så hårda för en musiker. I flera år pendlade han mellan hemmet i Halmstad och Malmö innan han pensionerades. Om man nu kan tala om pensionering.
Hasse hade en unik förmåga att i stunden totalt fokusera på just den person han hade framför sig och inget annat.
Ingenting i världen var viktigare för honom än att ge eleven hela sin uppmärksamhet och göra allt som stod i hans makt att hjälpa och uppmuntra individen.
Hos Hans lärde man sig att sjunga utan trixande eller maner, med hela kroppen utan att samtidigt stå och tänka på annat. Ett så fysiskt arbete blir samtidigt avslöjande på flera plan, och här har oerhört många rädda, oroliga, blyga, hämmade adepter blivit rent förlösta genom Hasses gränslösa omsorg. Det hände att elever inte lät särskilt bra, men Hasse tänkte aldrig så utan istället: ”Hur kan jag stödja den här personen?”
I undervisningssituationen värderade han aldrig därför att han hade en enastående förmåga till empati och genomträngande psykologisk blick. Inte minst kunde han le överseende åt diverse egenheter som förekommer i den artistiska branschen.
Han såg vad var och en behövde, svek aldrig någonsin ett förtroende. Han hade en stark integritet samtidigt som han generöst delade med sig av erfarenheter som påverkat hans egen sång utan att för den sakens skull bli privat i sin yrkesroll.
Precis detta är centralt i upplevelsen av honom som pedagog: han ville alla väl, hade ingen dold agenda och fann därigenom nycklar till sina sångelevers själar och hjärtan.
Han avled den 8 mars 2014 och lämnade sin älskade hustru Kerstin. Far väl, käre vän!
Charlotte Sikö Helin