Per Friberg

Landskapsarkitekten och professorn Per Friberg, Höllviken, har avlidit vid 93 års ålder. Hans närmaste är hustrun Jördis samt barnen Ursula, Per Fredrik, Karolin och Henrik med barnbarn.

I familjen Fribergs Bjärredsvilla var ett av de första rummen tapetserat med William Morris berömda pilbladstapet, även i taket. Det gav en förunderlig upplevelse. Man gick som i en grön tunnel. Greppet var enkelt, men inte många hade vågat tänka så. Det var typiskt för denne lekfulle man, som i sitt konstnärskap ständigt gjorde det oväntade.

Han föddes 1920 i Helsingborg, son till en handelsträdgårdsmästare, utbildade sig först till arkitekt vid KTH och därefter till landskapsarkitekt vid Konstakademien i Köpenhamn och Harvarduniversitetet.

Det meriterade honom till landets första professur i landskapsarkitektur på Alnarp. Året var 1964. Ansökan skrev han för hand, med tjock penna och den karakteristiska, lite slängiga handstilen.

Det var brytningstid. Under Per Fribergs föreståndarskap lades grunden för den moderna svenska utbildningen för landskapsarkitekter. Drastiskt uttryckt var det en resa från gurkodling till konst. Studenterna var till en början få, inte fler än att det gick att tränga in dem i professorns bil när italienska trädgårdar skulle studeras.

Skåning var han livet igenom och han befann sig oftare i Köpenhamn än i Stockholm. Per Friberg stod under 1960- och 70-talen i ämnets centrum. Han var verksam i de viktigaste projekten och kårens självklare talesman.

Under en lång period tycktes han vara med överallt, synlig på konferenser, prisbelönt i arkitekttävlingar och närvarande i debatter. Bland de många projekt som flöt ut från hans penna är kanske griftegårdarna Augerum i Karlskrona och Görväln i Jakobsberg de bäst bevarade.

Med sin bakgrund fann han det lika naturligt att rita trädgård och landskap som att forma hus.

Hans eget fritidsställe i Ljunghusen är ikoniskt: två lätta, glasade paviljonger upplyfta på stolpar i den känsliga ljungmarken, genomskinliga tingestar som hukar sig under skogsbrynets allra yttersta tallar med de magra, öppna markerna framför sig i ett brett perspektiv. Det är en bedövande vacker betraktelse om hur man med självklarhet och precision placerar en liten sak i ett stort landskap. Just förmågan att se det självklara, det som ingen annan ser, var förmodligen Per Fribergs snille. Han befann sig alltid nära sin egen intuition.