Konstnären Sonja Reinfeldt-Jansson, 96 år, Ravlunda, har avlidit. Hennes närmaste är sönerna Felix och Johannes med familjer.
Sonja Reinfeldt-Jansson föddes i Helsingborg 1917. Då hon var 17 år kom hon in på Tekniska skolan, som 1945 blev Konstfack, i Stockholm. Där gick hon mellan 1933 och 1939. Hon gick också och målade för Isaac Grünewald.
Det var naturligt att fortsätta sin utbildning på Konstakademien 1940–1945, där ju Grünewald också undervisade. Under hela denna tid undervisade hon själv också på Konstfack.
1949 gifte hon sig med konstnären Alvar Jansson med vilken hon fick sönerna Johannes och Felix.
1957 flyttade familjen till Ravlunda på Österlen, där hon sedan bodde ända till sin död.
Hon hade en gedigen och mångsidig utbildning och arbetade i olika tekniker. Teckningarna vibrerar av sköra linjer och ljus. Ofta är de stora till formatet.
Målningarna skimrar. Och vävarna är praktfulla. Mättade av färg i kompositioner som både innehåller spänning och lugn.
Trots starka motsättningar i hennes bilder söker hon balans, ro, skönhet.
Människan är i centrum. En hand tecknas med skälvande linjer, ansikten avbildas i vävarna med blicken mot oss.
Det här är klassisk konst. Det är humanism med rötter i Medelhavskulturerna. Och hon var en resenär. Både före och efter kriget reste hon i Europa. Senare besökte hon Indien, Egypten, USA och Västindien.
Från resorna finns praktfulla teckningar av människor, vegetation, ljus. Hon hade en stark känsla för värme, väder, skuggor och människorna som rörde sig där. Det råder en stor inre dramatik.
Gång på gång återvänder hon till människans ansikte. En skugga kan dra över det, men blicken är levande, sökande. Hon letar uttryck och särskilt i vävarna dyker teman kring död och myt upp, om än inte explicit.
Här finns oxkranierna, här finns människors monumentalitet i deras observerande mänsklighet, så stark att det ibland räcker med några få tecken för att skapa en blandning av nyfikenhet och värdighet.
Ro och skönhet fanns i berättelsen, som en önskan, det handlade om den klassiska utopin, drömmen att finna det vackra och värdiga överallt. Och ge det form. Det var för Sonja Reinfeldt-Jansson konstnärens uppgift. Hon uppfyllde den i mästerliga vävar, teckningar som skälvde av ögonblickets känslor och målningar där ljuset flödade.
Med Sonja Reinfeldt-Jansson har ett band till en stark, visuell, koloristisk tradition med människan och hennes berättelser i centrum klippts av.
Thomas Millroth