Hans Camper, Malmö, före detta direktör för Malmö renhållningsverk, har avlidit 92 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun Margit.
Hans, född i Tomelilla, utbildade sig till maskiningenjör och började sin yrkesbana som maskinchef.
Efter ett antal år till sjöss fortsatte han som konsult och besiktningsman vid ÅF innan han i slutet av 50-talet blev planeringschef vid Malmö renhållningsverk. Där fortsatte han sin bana och utsågs 1970 till direktör, som han var fram till pensioneringen 1984.
Hans främsta uppgift var att utreda och förverkliga Malmös framtida avfallshantering, där han genom sitt kunnande införde ett nytt sätt att värdera arbetet vilket via taxan både stimulerade förbättringar i fastigheterna och gav sophämtarna en rättvis lön.
Detta tillsammans med ny utrustning rationaliserade hanteringen radikalt. Hans respekt för de anställdas arbete och värderingen av deras insatser gjorde honom till en mycket omtyckt chef.
Hans insåg tidigt värdet av att tillvarata avfallets energiinnehåll genom avancerad förbränning och rökgasrening och genom att tillvarata värmen i Malmös fjärrvärmenät.
Anläggningen som stod klar 1973 var en betydande investering för Malmö och har under alla år varit en väl fungerande anläggning och energikälla och ingår ännu som en enhet i nuvarande Sysavanläggning.
Hans förstod värdet av ett brett kommunalt samarbete med grannkommunerna som i viss omfattning redan var löpande genom Renhållningsverkets service. Detta blev grunden för bildandet av Sysav år 1973, som Hans var starkt delaktig i.
Undertecknad mötte Hans som ung konsult i mitten av 60-talet i arbetet med framtidsfrågorna.
Jag blev direkt mycket väl mottagen och Hans delade osjälviskt med sig av sin erfarenhet både som tekniker och ledare. Han utstrålade en stor värme och omtanke men också respekt, som han på ett mycket trivsamt sätt blandade med en stor portion humor och glädje.
Hans blev med sin resliga gestalt och sin personlighet en uppskattad auktoritet. För mig ledde det till en livslång både kollegial och personlig vänskap.
Han blev mycket tidigt min mentor, långt innan detta begrepp var känt, och var som sådan en mycket god förebild. Efter att våra vägar delvis skilts under ett tiotal år, var det med stor glädje jag fick förtroendet att efterträda honom som direktör 1984.
När hälsan på senare år började avta tillbringade han sina sista år på Mathildenborgs sjukhem. Med stor tacksamhet såg han tillbaka på sitt liv, både det yrkesmässiga och privata, och i dessa möten, trots avtagande krafter, lyste ofta pojkaktigheten och spjuvern i honom fram tillsammans med ett hjärtligt skratt.
Hans ljusa minne skall leva kvar och vi delar saknaden med hustrun Margit.