Ulf Trotzig, 88 år, Lund, har som tidigare meddelats avlidit. Hans närmaste är barn och barnbarn med familjer.
När jag lärde känna Ulf Trotzig var han 15 år, sedan dess har vi följts åt ganska nära största delen av livet. Han var och förblev samma trygga person med ett kristallklart intellekt, lekfull humor och mycken värme, och inte minst med ett starkt och omutligt verklighetssinne.
Jag minns ett tidigt intryck: han hade ställt upp en liten kinesisk porslinsfigur med grön och gul glasyr som modell på sin byrå och målade dagligen på den – bokstavligen varje dag i nästan två år.
Målade, skrapade ut lite grann, nästa gång kunde det mesta ryka; han började om och om igen. Fullkomligt obekymrad.
Han gick sedan fem år vid Valands konstskola, nästan hela tiden för Endre Nemes, en betydande konstnär från Centraleuropa som visste det mesta om modernismen. Inom Göteborgs kulturetablissemang ansågs att han fördärvade ungdomen genom att förleda den bort från Göteborgskolorismens gyllene väg.
Ulf lärde vad han behövde av honom, men sökte som alltid undgå onödig påverkan. När han nått beaktansvärda resultat i nya bilder där man kunde spåra utgångspunkter hos någon av de stora modernisterna, så fanns han i nästa moment inte längre kvar i närheten av den stilen.
Med tanke på vad naturintrycken betytt i hans mogna och sena konst så är det påfallande i hur hög grad det var andra konstnärers verk som han nu fångades av och fördjupade sig i. Lika anmärkningsvärt är det att han nu och under hela 1950-talet, trots sin sällsynt fina känsla för färg, framför allt utvecklade sig som tecknare och grafiker i svart och vitt, och snabbt blev ett stort namn inom den delen av svenskt konstliv.
Han målade samtidigt, då bosatt utanför Paris, men med dämpade färger, det blev nästan monokroma bilder där själva färgmaterialet spelade stor roll. Vid samma tid upplevde han en utställning av den enastående koloristen Nicolas de Staël.
Konst som han upplevde som ursprunglig eller renspolad från sentida kultur hade alltid kunnat göra honom entusiastisk och lyrisk – fast så uppeldad som han var efter detta möte har jag sällan sett honom.
Men när hans eget färgmåleri något eller några år senare bröt fram med stor kraft kunde man knappast förstå vad denne ryskfödde konstnärs verk kunde ha haft med detta att göra.
Efter en kort mellantid med relativt diskret färghållning i sina dukar gick han upp i flammande färger, och det var helt uppenbart att hela den rika och dynamiska gestaltningsart som han utvecklat som konstgrafisk mästare nu kom tillbaka i en rik och oupplöslig syntes med färgen i hans nya måleri.
Hans mångfacetterade instrument var färdigtrimmat, och det tjänade honom sedan under hela hans senare verksamhet med en produktion av en personlig och gränslös färgkonst som aldrig avtog och aldrig slutade att avkasta nya överraskande drag. Sinnesintrycken var hans värld, på ett mycket fullständigt sätt.
Det fanns alltid musik med när han arbetade och naturen gav honom ständigt vitala intryck både som kraftspel och växande liv.
Utifrån sinnesintrycken kunde han beskriva världen mycket fullkomligt, på ett sätt. Inte som enkla sensationer, utan samspelande i yttringar och sammanhang som alltid utgör en helhet och engagerar hela personligheten.
Sven Sandström